Nu är jag beredd att prata utan att skylla ifrån mig eller honom. Nu kan jag gråta ärligt. Men nu vill jag inte ta upp någons tid eller göra någon obekväm. Det var ju så länge sedan. Tycker dom, tror jag. Därför tillåter jag mig bara att gråta klart i kyrkan. Jag springer nästan dit på speciellt sorgliga dagar, som på hans födelsedag. Så jag får sitta och gråta ut, utan att känna mig dum. Hoppas alltid en präst ska fråga om jag vill prata, men det har aldrig hänt. Jag är inte kristen men kyrkan har blivit det enda rum där jag är trygg. Visst är det lite knäppt.
- Posted using BlogPress from my iPhone
