I början av varje termin så tänker jag att jag inte längre hinner med att rida. Att det inte är värt stressen. Sen kommer jag ihåg. Ridningen är en livlina. Det är min meditation, min dos av päls för veckan i ett hem där allergi är mer en regel än ett undantag. På stallet är jag tidlös. Vi är alla tidlösa ridtjejer som älskar hästar. Vi har lärt känna varandra långsamt. Vi har inte skyndat på med frågor om arbete, lägenhetslån, förhållanden eller andra intressen utan i flera år tillbringar några timmar per vecka i samförstånd där vänskap har fått växa fram i den takt den vill.
Stallet ligger bara tre mil söder om Stockholm men är ett paradis av fält, skog och hästhagar. De ryska stäpphästarna går ute året runt och är så lyckliga som hästar kan vara. Ikväll dansade älvorna över hästhagarna, stjärnorna var så många att det snurrade i huvudet och jag kom hem med ett lugn i kroppen som jag önskar att alla högeffektiva mammor med dåligt samvete kunde få uppleva. Det är som honung för själen.
